Archive by Author

Amma eller inte

I måndags avslutades en till amningskurs med 21 fantastiska deltagare: mammor, pappor, partners, barnmorskor och till och med en blivande hjälpmamma och amningskursledare; Linnea.

Tusen tack för att jag fick vara med denna korta stund på er resa och lycka till i framtiden. Jag hoppas att kunskapen från kursen kommer att underlätta för er amningsstart, hantera eventuella utmaningar och ger er större förståelse för kroppens naturliga processer.

Kom ihåg: andas, kramas, lita på er instinkt och era bebisars instinkt. De vet vad de gör!

Tillsammans kan vi främja amningen i Sverige!

Nationella och internationella rekommendationer är 6 månader hel amning, men tyvärr ser statistiken i Sverige inte alls bra ut.  Vid 2 månaders ålder hel ammar bara 62,9 % barn. Vid 6 månaders ålder hel ammar 13,7 %! Vi är så duktiga på att följa alla rekommendationer men i detta fall gör vi inte det. Varför? Skulle ni kunna hjälpa mig att svara på den frågan?

Se gärna hela rapporten på Socialstyrelsen Statistik om amning

Amningshjälpen

Man pratar väldigt mycket om jämställda förhållanden. På sistone hörde jag också att man mot argumenterar amningens fördelar. Tror ni att det påverkar statistiken?
Det händer att amningen inte fungerar och man kan inte amma. Visa mammor vill inte amma, av olika anledningar och det har de rätt till. De tar säkert ett beslut baserat på deras situation och information de har. Det är så klart vi själva och våra barn som bestämmer i slutändan. Det är därför det är så oerhört viktigt, att innan man tar ett beslut att välja bort amningen med vilje, känna till kunskapen om:

  • Amningens fördelar
  • Anknytning – amning är ett fantastiskt verktyg för att bygga anknytning till barnet (Mellanlandning)
  • Pappas/partners roll i samband med amningen, hur kan de vara delaktiga i amningen och hur kan de bygga anknytning med barnet på ett annat sätt
  • Jämställt förhållande – hur ser jag det? Ett jämställt förhållande är ett förhållande där man pratar med varandra, respekterar varandra och visar närhet. Jämställt förhållande betyder inte för mig att dela jämt på allt. Hos heterosexuella par måste man ta hänsyn till biologiska skillnader. Varje pars situation är personlig och speciell, det finns inga rätt och fel, finns inga fasta mönster man ska följa. Släpp ”måste” och ”så ska det vara”, släpp alla manualer och lyssna på varandra, samt på era barn. Ingen vet bättre än ni själva. Hur vill NI ha det? Med all ”vägledning” man får från alla runtomkring, blir man väldigt förvirrad. På sistone läste jag om en ny bok, som säger att man kan slopa amningen, för att ha det mer jämställt hemma. Samma bok motargumenterade amningens fördelar och svartmålade våra fantastiska hjälpmammor, som jobbar helt ideellt för att hjälpa andra. Ska vi kanske också gå tillbaka till 30- talets uppfostringsprinciper, att härda våra barn? (Nära betyder inte närhet)
    Då kommer inte finnas en risk att en förälder ”skämmer bort” barnet mer än den andra föräldern. Man skulle också ha mycket mer tid över för att planera våra jämställda förhållande och läsa handböcker. Nej! Gör det som fungerar hemma hos er, lyssna på er och era barn. När barnet vill amma eller få närhet, lyder föräldrars instinkt automatiskt. Sätt er ner, andas, kramas och lyssna på vad hjärtat säger.
  • När bebisen ska börja äta något mer än bröstmjölk, hur gör man det, när barnet är redo för fast föda.
  • Amning och gå tillbaka till jobbet / dela på föräldraledigheten

Nu för tiden lever vi oftast väldigt separerade, föräldrarna med sina barn kan förlita sig bara på sig själva, eller man tror åtminstone så. Vi har svårt att be om hjälp och vi har svårt att ta emot hjälp.
Med hundratals omdömen, information från omvärlden, tappar vi någonstans våra egna instinkter och börjar misstro på oss själva. Andra vet bättre…. Allting som borde vara naturligt, som är egentligen är inskriven i vår genetik, blir väldigt avlägset och oförståeligt. För att förstå grunderna av amningen, måste vi gå en amningskurs. För att ha förståelse till vår kroppsförmåga att föda naturligt, måste vi gå förlossnings-förberedande kurser. Men kunskapen fanns innan i samhället, vi lärde oss från varandra, från syster, mor, moster, mormor.

Läs gärna:
Breastfeeding a matter of human rights
Breast milk… the ‘accidental’ cure for cancer
Impact of breast milk on IQ, brain size and white matter development

Amningskurs för blivande föräldrar 29:e okt Malmö

Amningskurs för blivande föräldrar – amning, anknytning och föräldraskap den första tiden
Start 29:e okt, Malmö

Nya datum till våra populära amningskurser!

New dates for breastfeeding courses in Malmö!

Blir tryggare inför amning och det nya livet med en liten bebis. Här pratar vi om så mycket en amning.

Välkommen med anmälan till Sensus.

Kursen består av 9 timmar som är oftast fördelade till 3 träffar. Kursen kostar 800 kr per person eller par. Det finns alltid en gratisplats per kurs för blivande mamma eller par. Motivering ska skickas till arbetsgrupp@amningskurs.amningshjalpen.se. För mer information besök Amningshjälpen sida eller Sensus.

Nya datum:

Okt 29, Nov 5, Nov 12 kl 16:30 – 19:30 anmäl dig
Stöd amningen, sprid information om kursen och dela affischen!
Välkommen

Nära betyder inte närhet

Vi pratar så mycket om närhetens betydelse i våra barns utveckling, men närhet är otroligt viktigt också bland oss vuxna. Äntligen är den färdig. En artikel som gav mig mer förståelse för min partner och för mig själv.

Artikeln är baserad på en intervju av Anna Maruszeczko med psykoterapeuten Jacek Maslowski i ett polska magasinet Uroda Zycia 09/15

Översättning & kommentarer Olga Rokicinska (blå kursiv)

Att hitta närhet

”Att släppa någon verkligen nära är väldigt svårt, man måste visa sitt sanna jag, visa sina svagheter och olikheter. Det väcker rädsla för avvisning. Därför väljer vi att spela en roll, att bygga fasader, murar som skyddar oss från att bli sårade.” Jacek Maslowski[i]

Närheten kommer, då vi är i ett förhållande med en person och vi inte måste låtsas, att vi är någon annan. Närhet är då alla ”måste”, ”borde inte” försvinner, då vi inte måste gömma oss själv, vårt sanna jag, då vi slutar vara rädda och slutar ha hämningar. Då kommer närheten. Vart ska vi leta efter den först?

I oss själva.

Vi försöker hårt, varje dag att låtsas för oss själva att vi är någon annan, för att inte erkänna att vi har begränsningar, tvivel och känslor. Omgivningen ger oss ett starkt budskap, eller åtminstone tolkar vi det så, för behov av förändring och anpassning. Det gör att vi inte är nöjda med oss själv. OSHO[ii]: ” Vi är främlingar även för oss själva, för vi vet inte vem vi egentligen är”.  Vi sätter oss själva i den tävlingen, vi har ingen möjlighet att veta vem vi verkligen är, hur vi är skapade inuti, vilka behov vi har och hur VI ser världen, inte andra.

Närhet innebär att avslöja något hemligt, samt viktigt och det är kopplat till en särskild känslighet, till och med överkänslighet, säger Ziyad Marar[iii]. Alla säger att de längtar efter närhet men ingen vill vara den förste som avslöjar sig. Vi är väldigt rädda att göra det. Rädslan är fruktansvärd. Närhet är kärlekens krav, det är som en grind, genom vilken kärleken har möjlighet att komma in och fylla tomheten. Vi önskar det verkligen, men vi skulle vilja att någon annan gör det först och erbjuder dess närhet till oss. Då kan vi syna det, testa, prova på, precis som nya kläder med öppet köp. Om vi känner oss trygga, om ”kläderna” passar, då kan vi eventuellt ta ett beslut, om vi ger en del av oss, om vi sänker fasaden lite och visar oss själva. Det finns människor med hjärtan fyllda av kärlek och deras person har kraften att initiera närhet till en annan människa. De flesta av oss kämpar tyvärr mot rädslan inför att bli sårade, avvisade och dömda. Den rädslan är kopplad till okunnighet av självacceptans, med lågt självförtroende.

A couple holding hands. Photo courtesy of Creative Commons

Ett sår läker snabbare om man luftar det och inte täcker det. Om man täcker det så kan det bli infekterat. Vi tror att om vi visar mindre, då är det bättre och säkrare. Vi känner att något är fel, att något ”luktar illa” och detta följer efter oss, vart vi än går. Vi försöker byta omgivning men ”lukten” finns kvar. Till slut märker vi att det finns ett djupt sår. För att kunna läka det, måste vi lägga uppmärksamheten på det och förstå sårets natur och var källan finns. Tyvärr skulle de flesta av oss klistra på en tjocka plaster, ta Alvedon mot smärtan, ta på en långärmad tröja för att gömma det och spruta extra mycket parfymer för att dölja lukten. Vi försöker inte att ta reda på anledningen till problemet. Vi väljer snabba åtgärder och döljer det bara. Att fixa ett öppet sår, tar tid och kan vara kämpigt.

Rädsla inför närhet, kommer från rädsla av att bli avvisad. Den rädslan har sina grunder någonstans. Kanske har något hänt innan, när vi visade våra svaga sidor. Vi blev kanske kritiserade, eller utskrattade. Det kunde vara personer som tog hand om oss (föräldrar, lärare, familj) eller kompisar. En eller flera sådana uppleverser/erfarenheter kan övertyga oss att exponering av något som är annorlunda och svårt är kopplat med avvisning. För att kunna bryta det mönstret, behöver vi en annan människa. Så att vi kan visa våra svaga sidor, vår olikhet men också att visa vårt riktiga jag, våra sämre sidor och bli accepterad. Närhet ger en väldigt intensiv och djup känsla av acceptans och tillhörighet.

OSHO[iv] säger att närhet är kärlekens inbjudan. Hur kan vi vara i ett förhållande och inte förlora oss själva? Vi missförstår det helt och hållet. Vi går in i ett förhållande, böjer oss, anpassar, förlorar oss själva och vårt ego. Eller så är vi rädda att förlora oss själva och flyr från förhållanden. Men närhet och kärlek handlar inte om att förneka oss själva. Men hur kan vi vara oss själva och samtidigt anpassa oss och böja vårt ego i ett förhållande? Om du är i kontakt med dig själv och bjuder in till ett förhållande med en person som är medveten om sig själv, så skapar ni en plats där ni möter varandra och inte spelar ett spel.

Verklighetens show

”Verklighetens show” – vi lever i en teater, oftast med drama i ämnet. Eric Berne[v], som är skaparen av transaktionsanalysen, som han beskriver i sin bok ”Vad spelar människor”, säger att en av formerna för att möta sina behov i relationer med andra människor är psykologiska och manipulativa spel. De flesta människor spenderar på detta sätt en stor del av sina liv. Att erkänna att vi spelar, är redan ett stort framsteg för att få tillbaka makten över oss själva. Det som vi kan åstadkomma via psykologiska spel, kan vi också åstadkomma på andra sätt.

Jag brukade säga innan jag gick genom dörren till jobbet ”På med masken”. Det spelade ingen roll hur jag mådde, det skulle inte visas, man skulle vara DEN personen på jobbet. Sociala media är ett fantastiskt verktyg i spelet. Här kan vi vara vem vi vill och allting kan se perfekt ut.

Det är väldig svårt att lämna spelet och byta rollen. Vi har våra favorit spel i livet, de som vi injicerar eller de som vi deltar i. Oftast bygger vi förhållanden baserade på kompletterande roller i spelet. Därför upprepas liknande situationer och erfarenheter i våra liv. Vi förstår inte att vår metod, som är vår favorit spel, skapades i tiden och under de omständigheterna som inte existerar i nu-tiden. Vi bjuder in nya människor till vårt spel och upplever samma sak om och om igen.

Det perfekta paret myt

Vi lever i myten om den romantiska kärleken, som beskriver det perfekta paret. De som gör allting tillsammans, delar på allt, bråkar aldrig och äter från varandras händer. Detta är bara en bild av den harmoniska fasen i förhållanden. Verkligheten är helt annorlunda. Vi träffar en annan människa också för att han/hon ska visa oss också de av våra sidor, som vi själva inte tycker om. Konflikter utvecklar oss, de stärker närheten bättre än att låtsas att vara någon annan.

När vi ser en irriterande sak i den andra människan, som inte tilltalar oss eller vårt spel, kommer ilska och andra svåra, negativa känslor. Då vill vi trycka ner och förstöra den delen, så att det inte irriterar oss längre. Oftast är detta ett bra tillfälle, att ta en titt på sig själv.

Klassiskt exempel

Vem som är kvinna eller man spelar absolut ingen roll.

Mannen och frun kommer hem efter jobbet. Han sätter sig på soffan med tidingen/ipaden. Hon sätter på tvätt, plockar undan i köket etc. Han: ”Kom och sätt dig ner med mig. Kanske du vill läsa något?”. Hon: ”Och vem ska göra allt detta?”. Mannen visar kvinnan en sorts disposition, till vilken hon inte har tillgång. Lugnet, att göra inget, att släppa kontrollen är till viss del kvinnans dröm, men hon förbjuder sig själv detta. Hon agerar under inflytande av ett inre tvång. Om hon då ser en person som framför hennes ögon, gör det vad hon inte ”får”, skapar det emotionella reaktioner hos henne. Hon skulle helst engagera honom, så att han skulle fungera på hennes sätt, då kan de tävla om vem som kommer att städa fortast. Det skapar konflikter och i de allra värsta fall, kan detta konflikter till slut leda till separationen – känslomässigt och/eller fysiskt. Lösningen är att ta reda på varför hon inte tillåter sig själv en plats på soffan. För att saker inte kommer att vara gjorda? Men det spelar ingen roll om de kommer vara gjorda eller inte. Det som spelar roll för henne, är att de ska vara gjorda direkt, på studs. För att en person inte tillåter sig själv att vila, då får inte den andra personen heller göra det. Varför tillåter man inte sig själv att vila? Det måste finnas en anledning, kanske till och med i det förflutna, kanske hemifrån från barndomen eller från förra förhållandet. Det är viktigt att kommunicera med varandra ”Kom och sätt dig med mig, vi gör det tillsammans senare”. Vissa beteenden sker ofta automatiskt, för att så har vi gjort innan, så blev vi upplärda och att bryta mönster är svårt, kräver tid och ofta visst mod. Oftast har vi ingen aning att vi fungerar enligt ett visst mönster. I förhållanden med problem, utför visa hem-aktiviteter för att separera sig och inte behöva prata eller spendera tid med den andra personen.

Man letar nästan omedvetet efter ett tillfälle till såna konfrontationer. Grunden, irritationen finns redan där och behöver bli matad. Vi försöker bevisa att vårt sätt är rätt, är korrekt och det enda möjliga sättet att fungera. Vi försöker tvinga den andra personen att anpassa sig och egentligen fungera som man ”borde”.

Många förhållanden lever i ständigt konflikt över ”små” saker. Jag retade mig på min sambo dagligen för att han varje dag tog av strumporna och lämnade dem på golvet framför soffan. Jag kunde bli vansinnig. En dag har jag accepterat det. En tung sten föll från mina axlar. Acceptans måste komma inifrån. Men vi har väldigt svårt för att släppa taget. Man måste också välja sina ”strider”, om det skulle vara något otroligt viktigt för mig, något som jag aldrig skulle kunna kompromissa, då skulle jag behöva prata med honom. Tydlig kommunikation är en nyckel. Tydlig kommunikation försvann tyvärr någonstans på vägen. Vi använder vårt kroppsspråk inte lika mycket längre, vilket gör att det är svårare och svårare att läsa av människor. Kvinnan från exemplet ovan gick säkert runt och tänkte ”vilken ”¤@@¤#%##/&, ser han inte att han borde hjälpa mig, att jag behöver hjälp”. Istället för att säga det, prata om det ”jag mår inte bra när allting ligger och väntar och jag kan inte slappna av, tror du att du kan hjälpa mig”.

Steve Biddulph[vi] säger att det mest fruktbara förhållande är ett Italienskt förhållande med gnistor, som tänder eld – kärlekens eld (gnistor, inte våld!). Men vi har framför våra ögon den myten av den ”perfekta” paret: ”folk säger att vi är det perfekta paret, vi bråkar aldrig och är överens om allt”. Det är tyvärr en närhet byggd på bara utsida. Efter 20 år av problem undan gömda under mattan, slutar det i domstolen med en lång och svår skilsmässa. Då säger folk till varandra smärtsamma men viktiga grejer för första gången.

Kontrolfreaks vs konflikter

I tider av konsumtion och nya medier ersätter vi kärlek med prylar.

Vi är såna kontrollfreaks. Helst skulle allting/alla ha en av och på knappen. Då skulle vi vara lyckliga….

Inte så konstigt att vi istället för att hamna i ett till ”jobbigt” förhållande, omger vi oss med materiella saker. Vi har full kontroll över dem. Det finns på och av knapp. Prylar är trygga. De kommer inte att göra oss besvikna. Om de går sönder så byter vi dem till nya. De gör vad vi vill och de kommer inte att lämna oss för någon annan. Och den kvinnan/mannen? Även om man har tendens att ”äga” sin partner, förändra eller anpassa hen till sig själv, eller om man tror man kan göra det, så prylar är säkrare. Man har av och på knappen. Många av oss kan inte hantera menings skiljaktigheter och konflikter. Att ha en relation med en annan person, är fylld av olikheter och konflikter.

Varför ska man döma sig själv till det?

Det utvecklar oss, det bygger oss och förstärker oss. Vi förknippar konflikter med aggression. Konflikt är en skillnad. När vi kommer att förstå detta eller åtminstone acceptera det, kommer vi att få ett helt annat perspektiv till konflikter och situationer i förhållanden. Plötsligt kommer det att bygga närhet och förtroende till varandra.

Marshall Hodge[vii] i sin bok ”Rädsla inför kärleken” skriver om rädslan inför den mentala smärtan. ”Jag kommer inte tillåta att bli sårad igen.”. Kärlek utan smärta existerar inte. Ju närmare du är till en person, desto större chans att bli sårad. Men det kan hjälpa oss att utvecklas, det kan ta oss ut från trygghets zone. En enkel, rak väg till ett lyckat liv är en fantasi. Det går inte att leva livet enligt en fast plan. För eller senare kommer något oplanerat och oväntat att hända. Alla kommer att åldras till slut. Vi kanske kan planera att bli den självständiga friska tanten/gubben, men kanske i verkligheten kommer vi att behöva en persons värme för att kunna överleva. Man vet aldrig.

Balans

Friendship Creativ Commons

Situationen när en villar och den andra jobbar är inte fel i ett förhållande. Felet kommer då det blir en fast struktur – hon åker alltid på semester och han jobbar. Då undviker man närhet. Det måste finnas balans och tid tillsammans. Om livet skapar hinder då kan man försöka dela på sommaren: lite tid till mig, lite tid till oss. En asfalterad väg med linjer är en bra metafor. Mannen och kvinnan har sina egna sidor, som de trivs med. Deras sidor är fördelade med en kontinuerlig linje, men sidorna tillhör samtidigt samma väg. Det finns också mycket gemensamt område som är fördelat med en prickad linje. En fantastiskt enkel metafor för närhet i förhållanden. Många tror att ett närhetsbevis är att paret alltid visar sig överallt tillsammans. De marginalerna är väldigt viktiga, så att man får sin egen tid, att vara sig själv, att bara vara med sig själv och att lära sig något om sig själv, från sig själv, samt för att träffa andra, inte bara sin partner. All erfarenhet från omgivningen utanför kan man sedan utnyttja och använda i förhållanden. Det kan hjälpa förhållanden att utvecklas. Vi behöver andra personer för att inte lägga allt på sin partner. Det är inte möjligt att kunna prata om allt man vill med samma person (prata, inte berätta för). En av de enkla anledningarna är att fru/man kanske inte tycker om precis det ämnet, eller inte har någon kunskap i det ämnet. Uppskatta istället hur många saker ni har gemensamt, även om det är bara några och uppskatta det som skiljer er åt.

Så mycket man kan lära sig från varandra! Uppskatta det och njut av sällskapet. Vi är alla olika, varenda en, det måste vi acceptera. Kvinnor skiljer sig från män inte på bara ett biologiskt sätt. Vi är olika. Vi kvinnor vill ofta prata om allt. Å andra sidan har män oftast inget sådant behov. Vi behöver våra BFFs för att prata om allt och inget.

Jag kommer ihåg när mina egna ögon öppnades och jag fick mycket mer förståelse för min sambo. Gordana Biernat[viii] hjälpte mig lite med det ” Föreställ dig en man som öppnar kylskåpet och letar efter smöret. Efter en liten stund kallar han på sin fru ”Var finns smöret?”, kvinnan svarar från andra rummet ”Det står på andra hyllan, bredvid osten”, mannen ”Nej, det finns inte här”, kvinnan ställer sig upp från soffan, kommer fram till kylskåpet, utan att titta, sträcker in handen och tar smöret, och ger det till sin man”. Detta beteende är grundat av naturen, sedan tusentals år tillbaka. Män var tvungna att ha tunnelseende för att gå och jaga och föda familjen, kvinnor var kvar i byn/lägret och var tvungna att ha koll på alla barn och allting runt omkring.” Vi är olika? Vem är du? Och vem är din partner? Låt honom/henne vara sig själv.

Jag hade också den bilden av det perfekta paret och kunde hålla min sambos hand 24 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Jag var ledsen när han inte ville det. Så mycket ”kärlek” kan nästan kväva en person. Särskilt om den personen inte har så stora närhets behov, som hens partner. Varifrån kommer bilden av det perfekta paret?! Ta hand av varandra, acceptera och respektera, ge plats och skapa miljö för att vara själva och prata med varandra.

Släpp fri

Freedom Creative Commons

Det finns många män/kvinnor, som försöker begränsa sin partners värld till bara deras egen. Tider går och då upptäcker de att de är väldigt lång från varandra, även om de lever under samma tak.  Sånt beteende i ett förhållande, är ett försök att forma någon till en styv roll, med emotionell utpressning och tvång. Partner godkänner det ibland, men erbjuder i förhållandet bara en del av sig själv. Den delen som hamnar utanför behöver också vara omhändertagen. Den delen ligger kanske och vilar just nu, men någon gång kommer den att vakna och påminna sig om sig själv. Någon eller något dyker upp och väcker den delen, det kan leda att den personen lämnar förhållandet ofta väldigt hastigt och kraftfull.
Man/kvinna märker heller inte att partnern tyckte om grejerna för att han/hon tvingade henne/honom till att göra det. Det är väldigt skrämmande att ta reda på det. Eller det bara plötsligt märks att partner ”är inte” den person som de trodde. Man försöker i sista stunden ”behålla” partnern, tvinga honom/henne att stanna och vi är väldigt kreativa på sättet vi försöker göra det. Men i förhållanden, när vi pratar om närhet, handlar det inte om att stoppa eller begränsa någon och att ha kontrollen. Det handlar om att inte stoppa men driva, släppa fri, ge vingar. Det handlar om acceptans. Vi ska bygga en plats tillsammans, där vi kan vara helt fria, där vi kan vara oss själva. En plats för oss själva och för partnern, en trygg plats. Då är vi i en ”riktigt” förhållande, som utvecklar, förnyar sig själv och aktualiseras varje dag. Det är en väldigt viktigt relation, vi måste inte fundera vad vi får eller inte. Vi kommer hem och vi kan äntligen kasta av sig alla förpackningar, masker, dräkter, som vi tar på när vi går ut i världen.

Eckhard Tolle[ix] i sin bok ”Lev livet fullt ut” berättar om den ultimata kärlekens den riktiga kärleken. Man ska släpp fri och ge vingar till varandra i förhalandet. Man ska släppa fri, även om din partner väljer att leva utan dig. Detta måste vara en av de svåraste saker att göra och det gör väldigt ont, men om du älskar henne/honom, att låta dem gå, för att göra dem glada, är det mest ultimata kärleksbeviset. Att ge vingar gäller också i våra förhållanden med våra barn.

Närhet vs sex

Sex baserat på närhet, är på en mycket högre nivå. Kroppen är integrerad med hjärtat. Sex som inte är begränsad till att spela olika roller från vuxna filmer och sex som inte är ett verktyg i att minska ens egna sexuella spänning. Sådant sex ger oss möjlighet att uppleva närhet på en djup fysisk nivå. Hänge sig och uppskatta nöjen som man delar med en annan människa, tar bort gränser. Det är en riktig känsla… Närhet.

För ett tag sedan hade jag ett nöje att vara på Helena Cewers[x] föreläsning baserat på hennes bok ”Lust att ha lust”. Hon stod på scenen omgiven av småbarns  föräldrar och gravida. Det är väldigt vanligt att sexlusten efter förlossningen minskar. Hon frågade alla ”Hur kommer lusten tillbaka? Från himlen?”. Man måste jobba med det och börja långsamt med små steg, med närhet och beröring. ”Sex är så mycket mer än penetrering”, sa hon. Krama, var nära, var lyhört och stressa inte.

Vara sig själv

Många är rädda att de kommer att ångra sig för att vara den första till att avslöja sitt sanna jag. Man kanske kämpar och har hopp men det kan förvandlas till skam och skuld. Så klart kan olika saker hända, men oftast ångrar man sig inte för att vara sig själv. Man startar något, men om det inte fungerar i det skedet, kanske det fungerar i nästa, eller så tar det slut. Man ångrar inget, även om det tog slut. Man var sig själv eller förhållandes grunder var giftiga och inget bra kunde komma från det.

Var dig själv och låt andra hantera det, vilket inte betyder att vara sig själv och skita i alla andra. Respekt, kommunikation, tydlighet och öppenhet i ett förhållande ”Jag har varit svartsjuk över att du har gått ut med han/hon utan att säga något till mig”.  Hon kan kanske svara ”Vet du vad, jag har varken ork och tid ta hand om det”, eller hon kanske kan hjälpa honom att hantera svartsjukan. Båda sidor vet vad den andra upplever och känner i den situationen och det hjälper dem att hantera det. Då finns det ingen anledning att spekulera och fantisera, gräva ner sig själv i en situation, vilket tidigare eller senare kommer att ledda till en tuff känslosamt konfrontation eller final.

”Jag är så, punkt slut” – hur kan det hjälpa den andra personen att hantera det? Ser hon/han inte den andra personen? Det kan så klart hända att svaret innehåller en tydlig gräns ”I detta fall vill jag inte förändras”. Då får man tydlig information och man vet vad man kan förvänta sig.

Förändring ligger hos dig. Kan du anpassa dig? Är det värt det? Är det en begränsning som du inte vill ha? Man kan inte tvångs förändra någon, men vad du gör i den situationen ligger hos dig. Det vi kan förändra är oss själva, men utan att tappa bort oss. Det måste också komma inifrån och börja med acceptans. Vi accepterar oss själva, accepterar den andra personen som hon/han är. Med acceptans kommer respekt. Vi låter henne/honom vara sig själv, att ta av masken hemma. Vi ger kärlek och erbjuder hela oss. Sån närhet som kommer från båda sidor är ovärderlig.

Närhetens exklusivitet

Närhet är en valuta, vilken inte borde bli påverkad av inflation. Om vi är för nära med för många människor (alla bekanta, grannar etc), då den närheten minskar i värdet. Man bygger närhet tillsammans och inte är allaredo för den. Närhet är en exklusiv relations typ. Den person som ska vara mottagare av denna gåva måste vara redo för utbyte.

 © Millame 2018

Referenser

[i] Jacek Maslowski coach, psykoterapeut

[ii] OSHO författare till boken ”Intimacy”

[iii] Ziyad Marar författare till ”Intimacy”

[iv] OSHO författare till boken ”Intimacy”

[v] Eric Berne ”Vad spelar människor”

[vi] Steve Bilddulph värld känd förälders coach

[vii] Marshall Hodge ”Rädsla inför kärleken”

[viii] Gordana Biernat författare, coach

[ix] Eckhart Tolle självhjälpsförfattare och föreläsare, författare till bla ”Lev livet fullt ut”

[x] Helena Cewers leg barnmorska, sexolog, föreläsare och författare ”Lust att ha lust”

Bära-Barn Historia

Från James Jowers fotografi

Vad betyder baby-wearing? Precis vad det låter som. I direkt översatt betyder det att klä sig i barn.

Att bära barn bör vara lika naturligt för människor, som att använda kläder. Enligt mig, ger därför, det svenska namnet inte den kompletta bilden. Att bära barn kan man göra på olika sätt, även med bara händer (In-arms carring). ”Baby-wearing” betyder för mig närhet, den magiska närheten :-). Därför använder jag den engelska formen baby-wearing.

Under graviditetens nio månader, har bebisen varit med om allting som mamman varit med om. Övergången till jordelivet kan vara så mycket mjukare och lättare om man kan fortsätta ett tag till. Jag kallar det ”mellanlandning”.

Att bära barn är naturligt och inskrivet i vår genetik.

”Att bära barn är en gest av kärlek och kanske det enda sättet på vilket mamman kan visa kärlek till sitt barn.”
Donald Woods Winnicott  1896-1971, engelsk barnläkare och psykoanalytiker

Privat bild: Olga med sin son på Derby Jägersro 2014


DE FÖRSTA MÄNNISKORNA/NOMADERNA

Sedan människor funnits på jorden, har de fått bära på sina och andras barn. Barn har alltid blivit burna, det är inget nytt.

Australopithecus Afarensis

Vi härstammar alla från nomadiska, savann-bosatta, jägare-samlare som under 25 miljoner år utvecklats till en upprätt, bi-pedal människa. Vi kommer ifrån ”hominoidis” som var fyrfota och täckta med hår (6,5 millioner år sedan). Det var lätt för bebisar att hålla sig fast på mammas rygg under resan. Den första art som gick upprätt var Australopithecus Afenrensis. De kommer från Hominoidis för cirka 4 millioner år sedan. Människor migrerade, flyttade på sig och nu kunde de täcka stora avstånd snabbare för att hitta näring. De var tvungna att bära på maten, ifall de inte kunde hitta något under resan, samt bära på sina unga. Bebisarna föddes outvecklade, de var/är väldigt beroende av andra.

Efter ha fött barn om man inte orkade röra på sig, då hade man ingen chans att överleva. Bebisen kom ut, så fick man komma till livet så fort som möjligt. Det handlade om överlevnad. När man migrerade fanns bara en skillnad, man hade med sig något på magen, ryggen, höften eller armen. Det gick inte heller att lämna ungen från sig, rovdjur kunde komma och ta den, samt visste man bara att så ska det vara, hålla ungen nära. Bebisarna var lugnare. Man visste att bebisens gråt skulle kunna locka predators.

Att stå upprätt på båda fötterna betydde att grepp reflexen var nackdelen och blev förminskad. Händerna utvecklades och liknade inte längre fötter. På grund av naturligt urval för hårlöshet (se nedan ”The Naked Love Evelutionary Theory” James Giles 2011) fanns det också inget att hålla fast vid. Man tror att hårlöshet utvecklades cirka 1 miljon år innan uppfinningen av kläder. På grund av den energi förlust från att bära ett spädbarn utan användning av sjal/sele, skulle detta ha varit en av de första kläderna att vara uppfunna. Att använda en hjälpmedel till att bära barn var alltså ett av de första och mest grundläggande verktyg framtagna av människan. Människor rätt snabbt förstod att det är mycket lättare att använda verktyg för att bära barn, istället att använda bara armarna.

Human evolution. Från Pinterest

Från: Onya Baby

I 2007 har Dr Cora Wal-Scheffer, biologi och antropologi professor i USA publicerat hennes forskning ”Infant Carrying: The Role of Increases Locomotory Costs in Early Tool Development”, var hon skriver bland annat att bära ett spädbarn i armarna utan användning av en bärdon skapar 16% större kalori förbränning och bränner mer energi än även laktation. [i]

Från Pinterest

De första verktygen var gjorda från naturmaterial som bark, löv och djurhudar. Vävt tyg kom mycket mycket senare.

Från Pinterest

Sedan jägare-samlare folk upptäckte jordbruket och blev mer fastbosatta, förändrades mönstren för att bära på spädbarn. Kvinnor jobbade, hjälpte till i hushållet direkt efter förlossningen. Det fanns ingen mammaledighet. Dock blev många barn fortfarande ständigt burna i vissa samhällen, som visste att detta skulle öka chansen för överlevnad för dem. Ibland sele/näst var hängd från trädet nära platsen där mamma jobbade, ibland andra större barn eller äldres tog hand om de minsta och mamman kom tillbaka när det var dags att amma.

Efter hand har man också förstått att det finns andra fördelar med att bära barn. De första människor viste det, de visste det med ren instinkt. Beröring har länge instinktivt förståtts av mödrar som en av de viktigaste barnavårds verktygen.

Från Pinterest

Från Pinterest & Visualphotos.com

Nuförtiden måste människor ofta få ett bevis och sen tror de på det. Samhället och alla ”förebilder” gör att vi tappar vår instinkt. Jag är glad att det kommer mer och mer trender att börja lita på sig själv, sina känslor och sin instinkt igen.

Bilder när barn var burna i ett tyg stycke/sling kan man hitta i egyptiskt konstverk (2000 förre Kristus) som är daterade tillbaka till Faraon tider och har använts i många ursprungskulturer.

Från Brooklyn Museum, Woman with a Baby Stacking Fruit, ca. 670-650 B.C.E.


VAGNAR

William Kent’s stroller

När var vagnen uppfunnen? Och vad gjorde man innan dess?

”Mobil enhet för att transportera barn” (METB) = vagn har utformat engelsk trädgårds och inrednings arkitekt William Kent i 1733. Han designade den för The Third Duke of Devonshire.  Vagnen var rikt dekorerad och tänkt att vara dragen av en get eller ponny.  Hans uppfinning blev populär och snart hade andra vagnar dykt upp i England. Men de var ändå designade för att var dragna av en get, ponny eller hund.  Designen började ändra sig och handtaget blev monterat. Kungliga familjen blev intresserad av den ovanligt fordon och efteråt andra rika familjer i England. 100 år senare, 1840 talet, Queen Victoria köpte tre vagnar i Hitchings Baby Store i Ludgate Hill. Tack vare henne började en riktig vagn-boom. Olika vagndesigns hade namn på olika kända kungahus. Ah just det, rika. Vagnar var tillgängliga bara för de rika. Om inte vagnar, hade de rika en barnskötare 24 timmar om dagen. Vem var den riktiga mamman? Och vad gjorde de fattiga? De fick bära på sina barn :-).

William H. Richardson Baby Buggy

I början var vagnar rätt farliga, instabila och höga. William H. Richardson har sommaren 1889 designat och patenterat en vagn som gav början till nuvarande vagnar. Det var ett genombrott.

I 1920 talet har relativt lätta barnvagnar till rimligt pris blivit massproducerade i västvärlden, vilket har reducerat barnets tid i armarna ännu mer.

Det är fortfarande så att vagninköp är en av de svåraste, viktigaste och dyraste beslut som en förälder måste ta. Och det finns massor att välja från. När jag och min man skulle köpa den första vagnen till vår dotter Milla, rymde vi nästan i panik från barnaffären. Vi trodde att vi kommer in, köper en vagn och går. I butiken, som var otroligt stor, med tusentals barnartiklar (och man behöver väl alla?), fanns många föräldrar som ”provkörde” vagnar. Provkörde?!

En vagn kostar nu runt 10 000 kr! Man kan köpa en begagnad bil för de pengarna! Designen, det kan vara bara färgen, ändrar sig varje år, och då kostar vagnen mer.

En dyr vagn är en symbol av prestige, en symbol av status. Övertygelse att Baby-wearing är något som ”fattiga” människor gör fanns i början när vagnen var uppfunnen och tyvärr kan man stötta på den uppfattningen fortfarande, dock det glädjer mig att mindre och mindre. Bärsjalar får stämpeln ”hippi”, ”svåra att använda”. Men vad händer med tjocka instruktionsböcker till vagnar?

Jag förkastar inte vagnar. Jag tycker att det är bra att variera, men jag vet också att bebisen behöver mycket närhet.


BARNVÅRD PÅ 1800-1900 talet

Från Pinterest

Det fanns också en övertygelse att man skämmer bort barnen när man bär på dem. På slutet av 1800 talet och början på 1900 talet började man demonisera beröring. Förlossningar flyttades till sjukhus, myndigheterna, professorer och läkare började styra barnuppfostran och tex amning. Det fanns rekommendationer, böcker och guider om barnvård, varpå beröring, gungande och svarande på barnets gråt blev illustrerat som fel beteende. Bebisen tog ifrån mamman direkt efter förlossningen, för att kvinnan behövde ”vila”. Barn skulle härdas, sova själva, inte bortskämmas. Föräldrarna behövde avkoppling och egen tid på kvällarna. Amning och barnavård skulle vara en plikt utan njutning. Mammorna skulle istället ta hand av hushållet. 1930-talet Alva Myrdal förespråkade de nya uppfostringsprinciperna: ”Därför får den moderna mamman stålsätta sig och fasthålla vid sin princip att hennes baby skall vara ensam utom vid söktiderna.”[i]

Det var många bebisar som då dog från sjukdomen ”marasmus” (wasting away, infant atrophy, undernäring, svält). Man kopplade det inte med brist på beröring. Beröring, svar till gråt, matning på begäran betraktades som djuriska impulser. De flesta mödrar kände att det var fel men vem var de att säga emot myndigheterna? Tack och lov många gjorde det. Idag vet vi att närhetsbehov är en av de viktigaste spädbarns behov. De kan inte leva utan den. På brösten hos en vuxen, har ett spädbarn trygghet, värme, någon som kan förflytta den, näring – allt de behöver för att kunna överleva. Man kan inte bortskämma ett barn, genom att uppfylla deras grundläggande behov. Kängurumetoden är en av de starkaste bevis på det.


BABY-WEARING’s BÖRJAN

Från Pinterest

Men innan William kom på hans ide med den mobila enheten, då fick människor bära på sina barn.

I traditionella kulturer bär man fortfarande på sina barn dagligen. Så här kommenterade afrikanska kvinnor när de såg en barnvagn:

” (…)en kall bur fylld med onödiga skallror, mugghållare och speglade strålkastare. Föreställ ett barn som stoppade in i en sådan grej och sköt runt staden som något slags husdjur.”  ”De kan inte sitta som klumpar” (Washington Post, publishes 20:e maj 2004, Emily Wax)

Barnvagnar blev ett fiasko i Nairobi och en förolämpning mot traditionen (abhorrent fad = avskyvärda modefluga).

En afrikansk barnläkare gav en omdöme att barnvagnar kan skada relationen mellan en mor och ett barn. ”(…) vagnen är för att skjuta barnet ifrån sig” – säger han – ”Barnet på ryggen följer modern i värme och komfort. Barnet känner sig tryggare och säkrare människor är lyckligare människor.”  När de behöver mat, finns maten där. Det räcker bara att flytta dem från ryggen fram och lyfta på trojan. Vem behöver en mugghållare? Många människor i Nairobi sade att de tycker att enheten skulle vara bara ett annat exempel på när afrikaner adopterar de värsta industrialiserings vanorna.

”Vad händer härnäst? De kommer att berätta för oss att sluta amma offentligt? Aldrig i livet” – säger Carol Mandi, East African women’s magazine EVE VD.[i]

Olika bärsjalar och bärselar började komma i användning i västvärlden1960 talet. Då återgick man också till mildare mer medkännande form av föräldraskap, som var också instinktiv.

Ann Moore Snugli

Erika Hoffmann Didymos 1976

Den första strukturerade bärselen var utvecklad 1969 av Ann Moore i Amerika. Hon kallade sin sele ”Snugli”. Hon baserade sin design på när hon såg afrikanska kvinnor att bära barn, när hon jobbade på Peace Corpus som volontär i Togo, Väst Afrika. Den liknade lite en podeagi.

1970 talet bildades det första tyska företagen med vävda sjalar, Didymos, efter grundare Erika Hoffman fick mexikan rebozo.

1981 i Hawaii Rayner Garner uppfann för sin fru Sachi en sling med två ringar och vadderade kanter för att bära barn – en RINGSLING / RINGSJAL. Hans design blev otroligt populär och använd. 1985 köpte upp Dr

Rayner Garner & Sachi – Ringsling

William & Martha Sears

William Sears, en amerikansk barnläkare, rättigheterna och fortsatte

att tillverka och popularisera ringsjalar. Dr. Sears har skapat ett uttryckt ”attachment parenting”. Baby-wearing är en av de principerna. Det var hans fru Martha som hittade på namnet ”baby-wearing”.

Jean Liedloff

1970 skrev amerikanen Jean Leidloff boken ”The Continuum Concept” efter många år i djungeln i Venezuela och observation av inhemska

Maria Blois “Babywearing”

människor. Hennes bok uppmuntrade utvecklingen mot mer empatiskt föräldraskap. Hon uppfann och pratade om en fas av ett barns liv ”i famnen” (in arms), när bebisar är helt och hållet beroende av andra människor och de har medfödd förväntan att vara hållna.

År 1981 kom en riktig baby-wearing revolution. Då kom också en av de första böckerna i detta ämne ut av Maria Blois, doktor från Texas.

I början av 1990 talet, skapades en modern bär-påse (pouch) i Hawaii.

Kinesisk MeiTai har funnits i en eller annan form i århundraden, men den blev inte populär i västvärlden tills det var moderniserat med vaddering och andra justeringar. MeiTai blev först populär och väl känd i mitten av 2003, dock i 1970-1980 LLL magazin (La Leche League – New Zeland mom till mom stödgroup) publicerade en instruktion till hemmagjort MeiTai.

MeiTai LLL New Zealand 1970-80

Privat bild FWCC instruktion

Men våra långa vävda sjalar är en västvärldens uppfinning. Vi tycker om att ha en extra säkerhet i form av axelband.

Sedan 80 talet har baby-wearing stigit och stigit i popularitet. De är inte bara ergonomiska och bekväma men de är även moderna.

2011 kom ”The Naked Love Evolutionary Theory” (James Giles, 2011, filosof och psykolog) som påstår att en av anledningarna att första människorna borttappade kroppshåret är mödrars vilja att bära sitt barn, vilken var förstärkt av njutning av hud mot hud kontakt. Denna teori stöder tanken att mänskliga spädbarn över miljontals år utvecklade en förväntan om intim och ständig kontakt med en annan människa. Alltså som nämnts tidigare, att bära barn är naturligt och inskrivet i vår genetik.[i]

När jag började mitt jobb som bära-barn rådgivare i Sverige året 2013, fick jag många skeptiska blickar. Sjalar? Nej. Popularitet långsamt ökade, för att äntligen blomma året 2017. Men bära barn historia i Sverige tar vi en annan gång.


OLIKA METODER ATT BÄRA-BARN

Olika metoder att bära barn har utövats i århundraden runt om i världen.

Det finns många metoder och många verktyg för att bära barn. Nästan alla kulturer har egna. De är designade för att mötta kulturella/traditionella vanor att bära barn i olika positioner, geografiska och klimat behov, samt typ av arbete som mödrar utför.  I varmare klimat behöver bebisar äta oftare för att undvika uttorkning. I kalare klimat brukar bebisarna äta mindre ofta under dagen, därför kan sele/bräda/korg till och med vara hängd i trädet medan mamma jobbar.

Cradleboard

Cradelboardindian (Native American), på ryggen och man kunde sätta fast den på hästsadeln. Man använde dem tills barnen kunde gå från etnografiska traditionen, dock fortsatte många mammor att använda cradelboard långt efter barnet fyllde 1 år. Remmar säkrade bebisen inne och mjuka naturliga material som lavar, mossa och strimlad bark, användes som dämpning och blöjor. Cradelboard var antingen utklippt från platta träbitar eller vävd av flexibla kvistar som vide och hassel, och vadderade med mjuka, absorberande material. Utformningen av de flesta cradleboard är en platt yta med barnet insvept tätt till den. Det oftast kan endast röra sitt huvud.

Aborigin använde något liknande, en barnsele gjort från bark, men utan täckande tyg.

Maori

Maori (ursprungs befolkning av New Zealand) mammor bär sina barn i et tyg/duk inuti kappan (pueru = cloak) eller i Pikau gjort av linne (flax) – knyttekniken liknar enkel ryggsäck. För Maori var barnen heliga och de var beskyddade. Baby pojke var buren av sin pappa. Annars var mödrar en huvud bärare. Mor och far föräldrar hjälpte också till.

Guatemala. Från Pinterest

Rebozo (Mexico) – kvadratisk vävt tyg bundet över ena axeln med barn oftast på ryggen. Alla kvinnor använde rebozo som sjal även utan bebis. Färgglad vävd bomull. Bebisen kan vara buren fram, på ryggen eller höften. Manta (Peru) – ligger på båda axlarna som mantel, barnet sitter högt på ryggen. Parraje (Guatemala) – liknar rebozo

Amauti. Från Pinterest

Amauti (Inuit – Alaska/Canada) – tjock arktisk jacka med baby ficka på ryggen, barnet får även plats under oversize luva. Kanske inte så praktiskt till att amma i men håller bebisen värm.

Bilum (Papau New Guinea) – en nätpåse hölls från pannan med barnet hängande på baksidan (mycket stark nacke!)

Selendang (indonesia) – lång dekorerad (ornated) sjal (wrap)

Bilum. Från Pinterest

Siol Fagu (Welsh) – amningsjal / warm sjal, använd av både man och kvinnor för att bära barn

Indonesia. Från Pinterest

Etiopien – en filt med remmar på toppen, liknar Onbuhimo

 

Khanga eller kitenge (Africa) – kort kläddplagg knuten rund bröstkorgen, så att baby sitter lågt på ryggen. De är en del av utklädde, som man har på sig även utan bebis. Man använder de som förkläde, filt.

India – kvinnor knut bebisarna i delen av deras ”sari”

 

Hmong Vietnam. Från Pinterest

Borneo – korgar

 

Asia – Kvadratisk eller rektangel tyg med remmar på alla hörn. Onbuhimo (Japan). I Japan kvinnor använde också deras ”Obi’s” (sash/skärp till Kimono) för att bära barn på deras ryggar. Podeagi (Korea). Hmong (Vietnam). Met-tai (Kina). Bei (Kina)

Europeiska föräldrar – använde en blandning av påsar/väskor (pouches), för att nästan helt övergå till sjalar & selar

 

Privat bild

© Millame 2018


Referenser:

[i] Infant Carrying: The Role of Increased Locomotory
Costs in Early Tool DevelopmentWall-Scheffler, C.M et al (2007), Dr Cora Wal-Scheffer, proffessor of biologi &antraphology, USA
https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1002/ajpa.20603
Publication to download https://wallscheffler.files.wordpress.com/2009/08/wall-scheffler-et-al-2007-baby-carrying1.pdf

[i] “Amning i vardagen” Marit Olander

[i] African mothers see baby strollers as abhorrent fad
http://www.sfgate.com/news/article/African-mothers-see-baby-strollers-as-abhorrent-2757589.php

[i] Hairless Skin and Romantic Love: The Naked Love Theory
http://www.scienceifrelationships.com/home/2012/5/8/hairless-skin-and-romantic-love-the-naked-love-theory.html
Naked Love: The Evolution of Human Hairlessness – James Giles
http://philpapers.org/rec/GILNLT

Böcker:
“Beloved Burden. Baby-wearing around the world” I.C Van Hout
“Why Babywearing Matters” Rosie Knowles
“A Baby Wants to be Carried” Evelin Krkilionis
“Babywearing” Maria Blois

Bilder:
Pinterest
https://www.flickr.com/photos/george_eastman_house/sets/72157608512488080/
http://www.columbia.edu/itc/anthropology/v1007/2002projects/web/australopithecus/austro.html
https://onyababy.com/2013/04/evolutionary-parenting-babywearing/
https://www.brooklynmuseum.org/opencollection/objects/3518
https://aaregistry.org/story/baby-buggy-patented/
http://www.inventricity.com/ann-moore-inventor
https://www.didymos.com/en/about-didymos/didymos-wrap-sling-the-original-since-1972/didymos-over-the-years/
https://blogkoalinha.wordpress.com/tag/rayner-garner/
https://www.askdrsears.com/topics/parenting/attachment-parenting
http://doorofperception.com/2013/07/jean-liedloff-the-continuum-concept/
https://dunedinbabywearinglibrary.wordpress.com/background/
http://www.native-languages.org/cradleboard.htm
http://dinosauriens.info/?u=The+History+of+Babywearing

Länkar:
Here is a tribe
http://kefasberlin.se/articles-artiklar/here-s-a-tribe.html
What a new baby expects- from birth to going home
http://www.bellybelly.com.au/baby/what-your-baby-expects
The History of Babywearing and “Modern” Slings
History of babywearing
http://www.amawrap.com/history-of-babywearing/
The History of Babywearing
http://wrapbabyboutique.com
A peek in to the past: touching our babies
https://theotherbabybook.wordpress.com/2012/08/13/a-peek-into-the-past-touching-our-babies/
A History of Babywearing
http://wearingyourbaby.co.nz/history/
The History of Babywearing
http://www.gentleparenting.co.uk/kc/the-history-of-babywearing/
A Brief History of Babywearing
http://hybridastamama.com/2013/06/a-brief-history-of-babywearing.html
Baby What? A Short History of Babywearing
http://www.bynature.ca/baby-slings-history.html
Rebozo: A beautiful tale on discovering babywearing
http://bwichicagoland.wordpress.com/2011/01/12/rebozo-a-beautiful-tale-on-discovering-babywearing/
The Evolution of Babywearing
http://evolutionofbabywearing.wordpress.com/tag/early-infant-carriers/
Evolution, parenting and babywearing…
http://onyababy.com/2013/04evolutionary-parenting-babywearing/
The Baby Stroller: A Visual History
http://thebirdfeednyc.com/2011/11/28/the-baby-stroller-a-visual-history
Baby transport
http://en.m.wikipedia.org/wiki/Baby_transport
The History of Strollers – Rolling Along!
http://www.thehistoryof.net/history-of-strollers.html
Babywearing
http://en.wikipedia.org/wiki/Babywearing
Babywearing
http://en.m.wikipedia.org/wiki/Babywearing

IN-ARMS CARRYING

http://www.melcyrille.com/in-arms-carrying/

This information is based on my thoughts and conclusions after the lecture by Mel Cyrille, during the Swedish Babywearing Conference 28th October 2017.

IN-ARMS CARRYING

Babies are adapted to be carried directly after birth. They have inborn reflexes which make carrying easier for both parties. These reflexes can be traced back to the first humans and includes reflexes such as:

  • Carrying reflexes – spread-squat so that the baby fits to our body, up to around 6 months. However, babies that are not carried loose it faster
  • Palmar grasp
  • Plantar grasp & Babinski’s sign
  • Moro reflex (being close to us)
  • Stepping reflex (aligning adjustment reflex)

Från boken “Por un nacimiento sin violencia”

These reflexes are helping a baby to hold on to us (physically) and being a part of being carried, and not just passively being held, which can be very uncomfortable for the parent. I think that one of the first steps to help the baby to activate these reflexes is “the magic hour” directly after birth.
The baby needs to use search, palm, grasp, stepping and sucking reflexes in order to get to the breast and start to feed. Another step is to help their natural development, carry them in their natural position, and let them sit in their natural position, which fits to their age and development stage.
A baby’s natural position should be the starting point, when we want to hold and carry them.
We should not try to speed up the process. They will finally sit and they will finally start to walk. Letting them develop in their own pace, supports the motoric development, their balance and the development of the muscles. Reflexes gradually disappear and they are integrated with a child’s natural development, which is very individual. All of the hangings, balancing, clinging, climbing and carrying improves their motoric skills. Let them do that, let them be kids J.

Some years ago I got to hold one of my colleague’s one year old daughter in my arms. Her body was rather stiff and

https://chardanslings.com/2018/02/20/babywearing-and-hip-dysplasia/

in order to be able to hold her, I had to press my hip out and use all the muscles from my arm and side of the body. Anyway it was very heavy and uncomfortable. She wasn’t carried, like my children have been. That was the difference. My kids, especially my son, who has been carried much more than my daughter, are just sitting on me. When you pick them up, they make a spread-squad position automatically.

I also came to think about some kind of ongoing, unannounced competition among parents; “He is only 4 months old and he can almost stand by himself”. We put babies in the walk-in chairs, jump-swings, press them in the bumbo seats, almost vertical baby swing seats and make them sit up with the use of many pillows. Their bodies, bones and muscles are note ready for that. If they were ready they would be doing it by themselves. “But he likes to sit up, so he can see more”. Of course he wants to see more. Carry him, then he can see everything what you can see. All babies develop in their own peace – Let them do that.

My son  was my second child and of course he couldn’t get all of my attention, as my daughter did when she was born. With “lack” of time, “poor” Felix was just hanging around with us. That gave him a chance to develop in his own speed. He was “late” to sit. I didn’t “force” him or “rush” him to sit, go in a walk-in chair, and eat solid food. He did not start with solid food before he was 6 months, because he wasn’t interested. I didn’t even have time to teach him, the time flied by quickly enough anyhow. He started by himself when he was ready (see as well Baby lead Weaning). And then, when he started to crawl… You couldn’t stop him!

In the kindergarten and school I noticed as well, that many kids have problems with their feet, flatfeet, toes and knees are turned inside. One of the physiotherapists I met said; “Yes, that is the generation of walk-in chairs.”

Of course if our kids use walk-in chairs, baby seats etc., it doesn’t automatically mean that they will have problems with motoric skills, but it seems that the risks increase. My daughter used them more than my son and she developed great anyhow. But, why would we want to take the risk? Why do we want to speed up the process? Why are we in such a hurry? I know it makes our lives, parent lives, easier, to put children in all this inventions so that we have more time to do our things. Life put the pressure on us and we put the pressure on our kids.

Another scary development is neck problems in young children. The generation of mobiles and tablets, said another physiotherapist that I talked to. We cannot avoid everything, but being aware about the problems and the reasons can help us to avoid them as much as possible.

POSTURE & ALIGNMENT

https://www.ptforhealth.com/tips-for-good-posture/

Our own ergonomics is also very important while carrying children. During mine and Linnea’s weekend events in Gothenburg at Likasens in 2015, Linnea used to hold a short introduction about our body posture and what we can do to improve it. Pregnancy can decrease our form, our buttocks disappear and the belly muscles open up. When a baby is born we often experience that we don’t have enough time and it happens that we easily forget about ourselves. But we shouldn’t. I don’t mean that we need to train a lot every week. Trying to have a correct body posture is one of the small steps, which we can easily take in order to feel better and take care of our bodies. Especially people, like myself, who has a sitting /standing office job.

 

 

Linnea gave the following tips:

  1. Imagine that your body is built from blocks, which need to align correctly
  2. Stand up on your toes and then put the heels down, shifting your weight a little bit to your toes/forefoot (we hold our weight too much on our heels and overload the lower back).
  3. Open our shoulders, so that the thumbs are on the outside
  4. Press our chin backwards. The head weighs a lot and most of us just lets it hang down, looking at our mobile, computer etc. We go around with lots of tension in our necks and shoulders.

Children’s innate reflexes, which is like carrying a blueprint,  makes it possible to carry them without pushing out the hip, pushing out the bottom, pain in the lower back or wrists. This can lead to further damage of our bodies. Just leaning forward, when picking up the kids, is one of the mistakes we do. Do the squat! One day when my son was around 3 years old, I got up in the morning, leaned forward, turning a little bit my upper body to the side and picked him up. My body was still asleep. I just heard a crack and I couldn’t straighten my back again. After a few days I was walking almost 90°, so I went to the chiropractor. He fixed me, but it was extremely painful. I heard as well that I was untrained, my posture muscles was not very well trained. I started with small changes and additions to my life: getting up by rolling to the side (look at the kids, they know how to do that!), squats and yoga. I can recommend the below stated “training” forms and apps.

  1. Basal body awareness – the training leads to increased body awareness and balance, a relaxed and well-coordinated movement pattern and a natural integration between breathing and movement. I am more aware of my posture muscles!
  2. Yoga is great for everyone! I do it almost every day, even if it is just few minutes. I use an app names Yoga Down Dog. However I really do recommend BirthYoga

Some more information from Mel Cyrille to consider, while babywearing:

Considerations with newly born:

  • Does the carry/carrier allow the baby to sit in their natural in-arms position without compromising them in any way?
  • If not, are you able to adapt to meet this need?
  • Does the carry/carrier mimic the support points used when in-arms? Does it also provide all-over support?
  • Are we respecting the changes in leg position as they grow, or are we manipulating them into a certain position?

General considerations:

  • If the baby doesn’t seem to like the sling, refer back to their favorite in-arms position/s. Can you find anything to make baby wearing more similar to this?
  • Are we changing how the baby is supported based on whether they’re awake and active or tired/asleep? If not, why?
  • Do we carry on the advice from others, on an universal “ideal” or tailoring it to the unique way using in-arms carrying as our starting point?

To conclude, babies are an active part of carrying, it helps them to develop. If we use a wrap or carrier, it is very important that they sit in their natural position. May said: “Hold your baby on you, so they will be in their natural position and then tie the wrap around, if you wish to use it”.

Read as well Att bära rätt – ergonomi

© Olga Rokicinska / Millame 2018